1

Om hundar som vill…

Jag roar mig med att studera hundägare så fort jag träffar på dem. Om folk visste det kanske de skulle bete sig annorlunda, men jag gör ju det i smyg så alla gör precis som de brukar. Och det är tyvärr oftast så oerhört hund-ologiskt att det ibland är synd om hundarna. Därför skriver jag detta inlägg om hundar som vill.

Jag har schnauzer och har haft rasen sedan 1986. Det är en ras som vill. Emellanåt kan man råka på individer som vill väldigt mycket och verkligen anstränger sig för att det ska bli som de vill. Här ligger schnauzern ganska nära terrierns mentalitet och är en av anledningarna till varför jag tycker om den typen av hundar. Vår första schnauzer, Adonis, ville inte så mycket, men den andra, Dafnis, ville desto mer. Och nu pratar jag inte om att vilja lära sig konster, utan om att få ut så mycket som möjligt av livet! Efter dessa två första schnauzerbekantskaper har jag haft fler hundar som Dafnis, som ville, än såna som Adonis, som inte ville så mycket. Så jag vet hur de är, dessa hundar som vill.

På hundutställningar ser man många hundar som vill. De vill fram till andra hundar, de vill lukta på just den där fläcken, de vill fram till en viss människa, de vill gå därifrån, de vill ha koll på allt och en del vill till och med alarmera för minsta lilla.

Och i stort sett alla hundägare gör samma hund-ologiska fel: de ger hunden respons för det beteende man som hundägare egentligen inte vill ha! Det rycks i koppel på hundar som vill fram, det släpps fram hundar i strama koppel till luktfläckar, människor och andra hundar, man ryter till åt skällande hundar, man ”läser paragrafer” för morrande hundar,  man pratar med skällande hundar, man resonerar och förklarar för osäkra hundar, man ”fiskar” med kopplet när man står stilla och en hel del till. För hunden blir alltihop egentligen bara en gröt av ”ibland får man, ibland får man inte – men jag har ingen aning om när, så det är lika bra att fortsätta försöka!” och ”vissa situationer måste vara märkvärdiga, för då reagerar min människa! Bäst jag fortsätter göra så!”.

Observera att det här inte har ett dugg med inkonsekvens att göra, även om det kan tyckas så. Det har bara med hundlogik att göra: människorna runt omkring ger respons till ett visst beteende, så hunden fortsätter med detta beteende. Och när hunden får göra det den vill, så förstärker man hundens vilja ”att vilja”. Så en hund som vill fram till en annan hund och får koppelryck istället, slutar inte att vilja eftersom koppelrycket är en respons i sig. En hund som vill fram till en annan hund och får gå dit när den vill som mest, lär sig att det lönar sig att vilja eftersom man då får det man vill. Hundar som lär sig att det lönar sig att vilja, blir till slut väldigt jobbiga hundar!

Hur gör jag med mina ”viljande” schnauzrar? Jo, när de vill så väntar jag tills de slutar vilja! Då är de naturligtvis kopplade, men jag rycker aldrig till i vare sig halsband eller sele, jag säger inte heller ”Lugn” till min uppspelta hund (Den fattar ju ändå inte!), utan jag bara väntar. När den är lugn och fin får den göra det den vill. När den är lugn och fin berömmer jag. Godis kan den också få, det skadar aldrig. Men bara när den är lugn och uppför sig bra. På detta sätt får jag snabbt en valp som inte vill en massa, utan vet att den får göra allt när den är lugn. Jag hejdar också människor från att hälsa på valpen/hunden om den inte är lugn. När den är lugn får den hälsa och blir den för uppspelt lockar jag på den och ger godis. Skäller den är jag tyst och väntar, utan reaktioner från nåt håll. Om hunden inte slutar skälla petar jag den i ändan så att jag får ett avbrott för att fånga hundens uppmärksamhet, berömma och ge godis. För mig är det viktigt att valpen/hunden blir en trygg individ, vilket jag uppnår med fyra viktiga ingredienser: Lugn, tystnad, beröm och godis.

Dessutom lär jag mina hundar världens bästa, enklaste och mest användbara övning: De får godis när de hör sitt namn! Denna namnträning ihop med godis används sedan i alla möjliga sammanhang för att fånga hundens uppmärksamhet – och det fungerar eftersom jag tränat så mycket och konsekvent använt godis när jag sagt namnet! (Värt att prova för alla hundägare!)

Jag har hanterat både viljande schnauzrar och osäkra schnauzrar med detta avslappnade lugn hos mig själv, vilket har resulterat i hundar som är trygga och lydiga, men fortfarande med full egenkontroll. De är enkla att ha med sig, redan från ganska tidig ålder. Men jag glömmer aldrig hundgodiset hemma så länge de är små! Och jag tränar namnträning (säger hundens namn och ger godis) minst 10 gånger per dag, helst 50 gånger per dag. Det blir samtidigt till viktig inkallningsträning.

Det här med skällande hundar och människors reaktioner är ännu mer intressant, så det får vänta till nästa inlägg!

Ingela Melinder
 

Hundstrategicoach. Hundbeteendekonsult och hundägarcoach. Flerhundsägare. Hunduppfödare. Hundfrisör. Hundfriskvårdare. Erfaren. Fritänkare utanför ramarna. Analyserar och reflekterar. Letar efter "kärnan" i allt. Kan "översätta" ett område till ett annat och tänker i liknelser. Logiskt tänkande. Studerar kvantfysik/metafysik för den personliga utvecklingens skull. Okonventionell. Liberal. Nätverkare på flera nivåer. Har ett spännande liv med mängder av människomöten och hundanalyser. Glesbygdsförespråkare. Fårägare. Gift i en herrans massa år med samme man. Flerbarnsmamma, familjehemsmamma och mormor.

Click Here to Leave a Comment Below 1 comments
Nini - 6 oktober, 2010

hej
Väntar spänt på inlägget som står i sista meningen här om människors reaktion och skällande hundar…väldigt intressant.
Eller kanske du redan skrivit den nånstans jag missat
mvh

Reply

Leave a Reply: