”Flockregler” i en hundgrupp

Jag har haft många hundar, närmare bestämt 19 stycken. En del av dem har jag haft från 8 veckors ålder, en del av dem har varit omplaceringar. Jag har, tillsammans med de valpar jag själv fött upp och där en del blivit kvar ett tag, uppfostrat 25 valpar helt eller delvis. Jag har också haft olika hundgrupper, alltifrån 2 hanar till en grupp om 4 med två av varje kön. Jag har som mest haft 3 vuxna och 3 tremånaders valpar samtidigt, men också en mamma-pappa-barn-grupp på 3 individer (vilket utgör en egentlig hunddjursflock/-familj).

Jag har studerat dessa hundgrupper utifrån olika ”glasögon”, även om jag aldrig var medveten om det på den tiden jag var ”ledarskapsfixerad”. Sanningen att säga så försökte jag alltid klura ut rangordningen bland mina hundar, men jag fick aldrig riktigt kläm på hierarkin. När jag sen lärde mig att leta efter rollfördelningen och som nästa steg att bara se kommunikationen mellan hundarna, föll allt på plats. Det är nämligen bara det mina hundar gör, kommunicerar alltså! De funderar aldrig nånsin på vem som bestämmer och vem som är nummer ett, nummer två etc. De funderar inte heller på att klättra på rangskalan – helt enkelt för att den inte existerar!

Bland mina hundgrupper genom åren har kommunikationen fungerat bättre eller sämre, beroende på sammansättningen. Just nu har jag tre schnauzerfröknar, Electra 3 år, Queenie 2 år i april och Sonetti 1 år, som fungerar jättebra tillsammans. Men vi får ändå gå in och medla emellanåt, eftersom stress och egennytta kan ställa till det med jämna mellanrum.

Så hur fungerar då mina hundar? Utifrån åldrarna borde de ju ha rangordningen Electra-Queenie-Sonetti. Jag som även försöker se på dem med de gamla ”rangordnings- och dominansglasögonen” tittar ju naturligtvis även efter vem som är mest ”dominant” (i min nuvarande värld betyder det egentligen vem som tar för sig mest). I så fall är ordningen Electra-Sonetti-Queenie. Så Electra borde alltså alltid vara den som har företräde, då hon är ”ledaren” i min hundgrupp? Nej, enda anledningen till att Electra ibland tar för sig mer än de andra är för att hon redan när hon kom till oss hade lärt sig att mota bort de andra genom att morra. I övrigt bryr hon sig inte heller om vem som bestämmer. För att illustrera kommer jag att ta upp en del myter som florerar om hundar och rangordningar:

(I kursiv stil står myten och med vanlig text står hur det egentligen förhåller sig.)

1. Ledaren äter först. Den som är hungrigast äter först! Electra är dock den enda som ibland försöker morra bort de andra och det har hon gjort sen hon var liten. Då hade vi äldre hundar än henne, som alltid respekterade att hon morrade!
2. Ledaren delar inte bädd med någon av lägre rang. Alla mina hundar delar bädd med varandra. Sonetti tycker mycket om närkontakt och lägger sig gärna bredvid både Electra och Queenie. Oftast misstycker den äldre hunden inte, men om den inte vill så går den helt enkelt därifrån!
3. Ledaren ligger i hallen eller framför dörröppningen. ”Undersåtarna” får absolut inte ligga där. Electra ligger aldrig i hallen framför ytterdörren. Hon ligger oftast i något hörn. Queenie eller Sonetti kan ligga i hallen, bara för att ha lite koll på vad som händer. Electra struntar i det.
4. Ledaren går alltid först ut genom dörren. Den som har mest bråttom går först, svårare än så är det inte! Lustigt nog är det nästan alltid samma hund som har mest bråttom i olika situationer, men det är alltså inte samma hund som alltid ska vara först.
5. Ledaren går alltid först på promenader. Den som har mest spring i benen går först. Långa ben är också lite avgörande, liksom tävlingslust. Ingen försöker hejda den andra.
6. Ledaren börjar alltid aktiviteter. Den som är mest leksugen tar initiativet, oftast den yngsta. Ibland hakar de andra på, ibland inte.
7. Ledaren vinner alltid dragkampen. Den som ledsnar först slutar leken. Ingen bryr sig om vem som vinner, leken är ingen tävling. Det är förövrigt sällan som hundar tävlar med varandra, det är i så fall mest tävling i vem som springer fortast.

Hundar komplicerar inte till saker. Den som vill något mest är den som får det. Den som kan något mest är den som får göra det. Hundar tänker i termer av resurser och kan ibland vakta sina resurser genom t.ex morrningar. Det betyder inget annat än att hunden vaktar sin resurs (sin mat, sitt ben, soffan/fåtöljen/sängen den ligger i), alltså att den helt enkelt är egennyttig!

När två hundar vill något lika mycket kan det i bästa fall innebära att den ena hunden släpper fram den andra (kallas att den ena hunden ”ger sig” hos dem som använder maktspråk), i sämsta fall uppstår en konkurrenssituation och hundarna använder sig av hotande signaler (morr, stela ben, styva öron etc.) för att försöka tillskansa sig resursen. Om båda hundarna fortfarande vill lika mycket uppstår kanske ett slagsmål om resursen. Hemma hos oss händer det inte så ofta, men det händer och då är föremålet för resursbråket oftast ett äpple! Resurser kan också vara utrymme eller människor, vilket ibland kan leda till att hundar till synes börjar bråka ”helt utan anledning”. Men du som hundägare kan tänka på att ju bättre kommunikation mellan hundarna, desto mindre bråk!

Det finns säkert fler myter om hundar och rangordning, men just nu kommer jag inte på några fler. Myterna om s.k. ledarskapsövningar och vad som ligger bakom dem återkommer jag till i ett annat inlägg.

Ingela Melinder
 

Hundstrategicoach. Hundbeteendekonsult och hundägarcoach. Flerhundsägare. Hunduppfödare. Hundfrisör. Hundfriskvårdare. Erfaren. Fritänkare utanför ramarna. Analyserar och reflekterar. Letar efter "kärnan" i allt. Kan "översätta" ett område till ett annat och tänker i liknelser. Logiskt tänkande. Studerar kvantfysik/metafysik för den personliga utvecklingens skull. Okonventionell. Liberal. Nätverkare på flera nivåer. Har ett spännande liv med mängder av människomöten och hundanalyser. Glesbygdsförespråkare. Fårägare. Gift i en herrans massa år med samme man. Flerbarnsmamma, familjehemsmamma och mormor.

Click Here to Leave a Comment Below 0 comments

Leave a Reply: